Till min glädje såg jag idag i min rss-läsare att Adam Curtis intervjuas i radioprogrammet Little Atoms podcastat genom resonanceFM. Adam Curtis är en av dagens viktigaste dokumentärfilmare har en gedigen produktion av grymma dokumentärfilmer bakom sig, tungt vägande filmer gjorda under 90- och 2000-talet.

Ett av Curtis kännetecken är hans kreativa sätt att använda videomontage för att illustrera sina poänger. Skrämmande obehagskänslor och en bisarr slags popkulturell glimt i ögat är ofta resultatet. Stilen utvecklades när Curtis skulle göra en dokumentär om monetarism – något som är “extremt tråkigt”. Tråkighet är något Adam Curtis inte gillar – han säger till och med under intervjun att “Humour is really funny”!

Hur som helst – nästan gråtandes desperation isolerade han sedan sig i BBC:s djupaste arkivlager och där gjordes de guldkorn till fynd som födde hans lite uppkäftiga men samtidigt oskyldiga drift med de allvarliga ämnen som behandlades. Utifrån sin desperation insåg han att “genom den här kollagetekniken kan man dra samman ganska disparata ämnen. Det signalerade också till tittaren att det här är min essä – det här är inte nyheterna på TV, det här är inte civilisationen, de gamla eliterna – det här är jag som säger “har du funderat på att tänka på det hela på det här sättet?”

Den mogna Curtis-metoden handlar inte om meningslös arkivblandningbombning som hos oss i MTV-generationen antingen framkallar gäspningar eller aktiverar vårat spindelsinne – “någon som inte vill oss väl försöker sälja något till oss”. Nej, det handlar om höjdrädsleframkallande attacker av montage från nyhetssändningar, kultfilmer och brittisk 60-tals-TV kombinerat med soundtracks som kan till exempel kan inkludera den geniala men ofta dissonanta Raymond Scott (TPB 1, 2). En lugn och deskriptiv voiceover lyckas ändå klart belysa de koncept Curtis tar upp med följdpåståenden och helhetsresultatet ger både känslor och rationell logik. . “Curtis visar explicit hur politik disciplinerar oss i varuskådespelets tidsålder”

Det är ganska tydligt hur Curtis egna analys har utvecklats genom åren när man ser dokumentärerna i ordning, där fokus har flyttats från institutioner (The Mayfair Set) till sociologiska, psykologiska, mediala sätt att se på individen.

I hans viktigaste dokumentär – The Century of the Self (2002) – spårar han “hur de vid makten har använt Freuds teorier för att försöka kontrollera den farliga massan i massdemokratins tidevarv”. Han menar att den verkliga makten inte är den som dagligen rapporteras om av journalister det offentliga politiska spelet kring potemkinkulisserna i ett parlament. Med tre olika utgångspunkter; vetenskapens institution, konsumismens uppstigande som statsideologi samt individens utveckling i massdemokratins tidevarv. I slutändan handlar det om hur vi i grunden uppfattar oss själva – hur “makten flödar genom både oss själva och institutionerna”. Och det är här Century of the Self stannar och där han senare tar vid med nästa dokumentär. Vi är fångade i vår egen “frihet”.

I hans senaste dokumentär, “The trap – what happened our dreams of freedom” kan man iaktta hur både 60-talets vänsterinfluerade jakt på frigörelse som för sig själv framstod som en motmakt mot kapitalismen. Samtidigt drogs starka krafter inom marknadsförings och PR-branschen åt samma håll men av andra anledningar – och båda rusade in i en preparerad låda, en konstruktion som var ett resultat av en samhällellig process vars startskott var Freuds teorier.

Som en unik individ som i princip kan göra vad som helst, hur skapar man då en utopi, när man bara ser sig själv? I “The Trap” spårar Curtis hur psykologer och läkare som var med och utvecklade diagnoserna som inkluderas DSM-IV och hur “big pharma” – de stora läkemedelsföretagen – tjänat på denna utveckling. I hyperindividualismens tid kom massorna av individer rusande för att “markera av” vilka diagnoser de har, så de kan bli medicinerade och normala igen. När skenbarligen institutioner och auktoriteter släppt sitt grepp om vem och vad du ska vara blir homogenit resultatet ändå!

lådan vi sprungigt in i kan vi alla “vara oss själv” – äntligen har det västerländska idealet om den totala möjligheten för jaget att uttrycka sig själv – men samtidigt, menar Curtis, har denna process och dess resultat paradoxalt lett till en ökad homogenitet och ett bevarande av en maktstruktur där den reelt existerande massan fortfarande kan leva i en demokrati – en en demokrati där trycket att vara “normal” finns djupt rotad i alla individer.

Uppfattningen av individen kanske må förändras – Curtis är inte dogmatisk på något sätt i sina upplägg. Vad händer nu? Samhället är så komplext och motsägelsefullt, Curtis påstår sig inte vara någon visionär, även om hans narration, som han själv säger, inte är the 10 o’ clock news. Hans styrka är att han lyckas söka upp spåren (och styrka dessa med exempel) av hur vissa samhällskrafter (den kapitalistiska eliten och de statliga byråkraterna) inte på allvar hotats av västerlandets utveckling till massdemokratier – samtidigt som de som med ett magiskt tricks inte blev av med kontrollen över massan och samhället (massdemokratins ålder var något Freud var mycket skeptiskt och orolig över).

Ett återkommande tema i Curtis produktioner kringlar hur vetenskap och vetenskapliga institutioner använts på vissa sätt av grupper i samhället för att uppnå vissa mål. Genom att ta upp och ganska oortodoxt undersöka olika exempel – utvecklingen och användandet av DDT, kalla krigets spelteori, Richard Dawkins teorier om “the selfish gene” – med mera – försöker han spåra hur makt utövas, eller flödar, genom samhället.

De paradoxala sidospår som ändå klart och logiskt lindar sig runt varandra allteftersom Curts argument fördjupas ger upphov till underbara och inte helt intuitiva sätt att tänka kring strategier och taktik mot makten. Även om jag verkligen gillar Dawkins så inser jag att hans idéer har kunnat inkorporeras i kallhamrade nyliberala systemteori-nördars arsenal av argument. Men vad Curtis samtidigt gör är att han visar på hur man vetenskapligt utifrån Dawkins idéer förvånande också upptäckt vikten interaktion mellan celler och DNA, “nature” och “nurture”.

Om man kan rikta kritik mot Curtis är det hur han sätter olika ideologier i förarsätet för historiens tragiska bilkrasch, utan att se de ekonomiska och materiella förutsättningar för alla de fenomen och institutioner som Curtis utgår från. Här kan något verkligen utvecklas, men tills vidare skall jag se om alla Curtis-dokumentärer igen för de är så – för att citera någon intellektuell pomo-dåre – “immensely contemporary”!

De flesta av hans produktioner finns som torrents, några av de allra tidigaste verkar svåra att finna, men annars har han gett godkännande att en del läggs upp på archive.org och på google video.

http://www.archive.org/details/the.century.of.the.self

http://www.archive.org/details/ThePowerOfNightmares

The Other America – MP3 Tales from the NE Anarchist Movement

En medlem av Workers Solidarty Movement var på föredragsturné i USA och passade på att dokumentera några anarkistiska röster i det stora landet där västerut.

Anarchism and the Kibbutz movement

Föreläsning av en medlem i den irländska organisationen Workers Solidarty Movement

Ian Bone, veteranaktivisten som var drivande i bland annat Class War har ett radioprogram på resonancefm (verkar vara ungefär som ett brittisk WFMU där han intervjuar anarkister om olika ämnen varje vecka:

Anarchist bookfair organiser Tony Wood: http://www.sendspace.com/file/9wg4s4

Ray Hulm another of the Freedom Pass  Anarchists. Ray has worked on barges,yachts, passenger and cargo ships. He’s also developing  READY TO RUCK – ‘a non-hierarchical approach to martial arts’ and has led a fascinating life from the hippy trail to situationism and militant unionism.Dont miss….and listen to last week’s programme with John Rety here

http://www.cnt-f.org/spip.php?article557

We, anarcho-syndicalist, and revolutionary trade unionist organizations, the “red and black coordination”, on 1st May 2008, the day of labour and international solidarity, renew our determination in our anticapitalist, antiauthoritarian, antifascist, antisexist and revolutionary fight.

The red and black Coordination : ESE (Greece), WI (Poland), LA (Poland), GGT (Spain), USI (Italy), IWW (GB), CNT (France), SAC (Sweden).

EXPLORE: WORLD